Kyrkan, sex och skuld II – relativsm…

Postat den 4 juni, 2012 av Samuel Varg Thunberg

Nyligen skrev jag en bloggpost som handlade om att jag inte tyckte om att folk inom kyrkan skuldbelägger de som har utomäktenskapligt sex, är sambo eller liknande..
Kommenterar om att jag började bli relativist och att skuld minsann är något bra lät sig inte väntas… Detta tyckte jag var ganska märkligt eftersom jag varken sagt bu eller bä om hur vida jag faktiskt tyckte det var OK att ha sex innan man gift sig eller inte… Men uppenbarligen anser vissa att det är helt OK att skuldbelägga människor som gjort fel eller som inte har samma åsikter som de!

Jag tycker att samvetet är ett bra hjälpmedel för att tala om när jag gjort rätt eller fel men att jag får aldrig använd mina åsikter till att skuldbelägga andra inom moralfrågor där våra åsikter går isär…
- Däremot kan jag, i personliga samtal med människor som jag känner, säga min åsikt!

Jag förstår verkligen inte varför jag skulle bli relativist bara för att jag anser det vara fel när man skuldbelägger andra… Jag anser mig ha en relativt god moral och strikta levnadsregler – så någon relativist är jag inte (om jag får säga det själv), men jag tycker inte detta ger mig rätt att sätta mig till doms över andra…

Det råder ingen större tvekan om att jag hade rätt i när jag sa att detta med sex och relationer är en helig ko för många inom kyrkan… Den som avviker från ”den sanna och rätta läran” måste skuldbeläggas så att hen omvänder sig – Ve över den som säger något annat!

Jag sammanfattar mina åsikter i ”att det personliga samvetet är något bra och ett gott sätt att guida sig själv i moralens labyrint men att skuld sällan hjälper någon framåt utan snarare blir en negativ börda”…

Blir någon relativist för att den anser det vara fel att skuldbelägga andra människor?




Långa dagar och ljuva nätter/ Samuel Varg Thunberg

Om Samuel Varg Thunberg

Sinnesmagiker och föreläsare.
Det här inlägget postades i Sex och relationer, Tro. Bokmärk permalänken.
  • http://warcry.olterman.se olterman

    När man talar om nåd och sex i samma andetag så tolkas det genast som ”anything goes” av de flesta. det är ganska sorgligt. 

    Kanske är det ändå så att de flesta känner att de som har ”för roligt” måste på något sätt betala för det annars är inte min egen avhållsamhet värt det? 

  • Agnetha Flodström

    Du är en sökande människa med hög moral och ett värdigt sätt. Dina inlägg gör att människor måste ifrågasätta, gräva och analysera ”meningen” i dina uttalanden. De vill nog gärna hitta fel och ”skavanker” på dig eftersom de innerst inne tycker att du är klok och förnuftig. Jag anser inte att du är en relativist du är en realist snarare. Samvetet är det bästa rättesnöret för sex och äktenskap spelar föga roll för Gud så länge vi  är kärleksfulla och”medvetna”. All kä’rlek till dig Samuel för jag vet att du är en godhjärtad människa !

  • Mattias J

    Om ovanstående baseras på de delar av debatten jag läste och involverade mig i, så misstänker jag att vi pratat om varandra.

    Det finns tre olika sorters ”skuld” i sammanhanget
    a) objekt/faktisk skuld (inför Gud)
    b) upplevd egen skuld
    c) skuldbeläggande – person X vinnlägger sig om att person Y skall inse sin skuld/känna skuld för något

    Om man börjar tala om att a inte finns, då är det relativism.

    b bör vara något positivt, i de fall det sammanfaller med a. Att uppleva skuld när man faktiskt är skyldig, tror jag är Guds avsikt. Upplevd skuld när ingen skuld föreligger är inte bra. Och att vara skyldig utan att uppleva det, är inte heller bra, eftersom det gör att man kanske inte söker förlåtelse och/eller soning för sin skuld.

    Men knäckfrågan i sammanhanget är väl c.
    c går ju att göra på olika sätt, både på ett uppbyggligt sätt (”förmaning”), och ett nedbrytande sätt (”dömande”, se spetan i någon någon annans öga men missa bjälken i vårt eget).

    Därifrån går det ju att kombinera a, b och c.
    c är ju inte bra – oavsett form – i de fall inte a finns. Vi borde inte få någon att känna skuld, om de faktiskt inte är skyldiga till något fel. Oavsett hur välment och uppbyggligt vi gör detta.
    (Om b dessutom redan finns, trots att a saknas, så gör ju c saken ännu värre)

    Om både a och b finns, så är ju c överflödig.

    Det intressanta fallet är således, där a finns men b saknas. Har då c en berättigad plats?
    Nedbrytande, dömande tillrättavisning (c), bör enligt mig undvika även i de fall verklig skuld föreligger (a). Uppbygglig förmaning (c), menar jag – i de fall verklig skuld föreligger (a) - däremot kan leda till något gott, såsom att vi söker oss närmare Gud och försonas med våra medmänniskor.

    Men det som gör saken ännu svårare i praktiken, är att X inte alltid kan veta med säkerhet att a föreligger. Om jag utifrån min tolkning av Bibeln anser att min granne är skyldig till synd, på ett område där Bibeln lämnar utrymme för tolkning (vilket är allt för många områden…), så bör jag givetvis vara ännu mer varsam, om jag väljer att kärleksfullt försöka få grannen att inse sin synd.

    Förstod vi varandra bättre nu?

    • Martinwaldubo

      Väldigt bra redogörelse!

    • http://www.samuelvargthunberg.se/ Samuel Varg Thunberg

      Det var ju just det du benämner som ”skuld C” vi diskuterade i föregående bloggpost… Det trodde jag var ganska klart…

  • Jennifer

    Vad är det för fel med moralisk relativism? Jag tycker mig finna ganska mycket i Bibeln som stöder att saker i sig själv inte är rätt eller fel, t ex de gånger Jesus lackar ur på fariseérna och tycker att de är fyrkantiga, romarbrevet 14 och 15, kanske speciellt 14:14 ”..ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent” och 14:23 ”…allt som inte sker i tro är synd.” I någon mån är det väl tanken om moralisk relativism som gör att man inte bör lägga sig i andra människors moraliska beslut, eller? Å andra sidan är ju detta en större fråga och jag skulle kunna argumentera emot det. Jag reagerade bara över att du betraktade relativism som ett skällsord. 

    • Mattias J

      Du har en poäng i att Romarbrevet 14 är en ”försvårande” faktor i sammanhanget.

      Jag har dock två invändningar:

      För det första, pratar vi ren relativism, så innebär det ju att det inte finns några absoluta rätt eller fel. Man får nog anstränga sig bra mycket för att lyckas tolka Bibeln så.

      För det andra, lutar jag åt att relativismen i t.ex. Rom 14 är skenbar. Det kan vara så, att det vi människor spontant tänker på som synden – att äta kött som offrats åt avgudar i Rom 14-exemplet – i sig inte är synd, medan däremot den bakomliggande faktorn – att göra något emot sitt samvete, som påverkar relationen med Gud – är allmängiltig/absolut synd och lika för alla (även om detta kan ta sig olika uttryck hos olika personer).

      • Jennifer

        Ren relativism skulle jag inte argumentera för, men ej heller ren moralisk objektivism, då Jesus t ex antyder att det skulle vara ok att rädda oxar och livnära sig själv på ax, trots att det är sabbat. Jag förnekar inte objektiv synd, men jag skulle förespråka att man ser det som en skala där man måste placera sig. 

        En annan fråga blir ju att en sak är rätt i en tid och sammanhang, och fel i en annan. I texten nämns ju t ex att det är okey att äta kött. Jag tror att detta gällde i en tid och kultur då djur fick ett värdigt liv och att jordens befolkning var så låg att det var hållbart att livnära sig på kött, utan att andra människor drabbades av svält. Så är det inte idag och man måste väga in vilken effekt ens konsumtion har på omvärlden. Fast nu kanske jag drog ett lite kontroversiellt exempel. Rent objektivt är  det inte fel att äta kött, men väger man in de nutida konsekvenserna blir det, enligt mig, det.

    • http://www.samuelvargthunberg.se/ Samuel Varg Thunberg

      I sammanhanget det sades till mig (som en halmgubbe) var det inte menat som något positivt – så mycket kan jag säga… 
      Men visst behöver inte relativism vara fel i alla lägen…