Tidigare i år skrev Marcus Birro en smått bejublad artikel i Dagen där han säger att Sverige behöver Gud… Detta är förvissa kanske sant – men jag var nog en av de få i min närhet som rynkade pannan inför Birros förklaring av vem Gud faktiskt var…
”Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft.”
- Så skriver Birro om vem han anser Gud vara… Gud är mullrande och dömande – och absolut inte homosexuell! Det är nämligen de två epitet som upprepas om vad Gud inte är – lesbisk och bög… Straight då? Är Gud det?
Jag är tveksam till om Gud har någon form av sexualitet över huvud taget men visst är det märkligt hur kyrkan har sådana våldsamma problem med homosexualitet?
Tidigare i veckan kunde vi läsa i att Jesusmanifestationen inte tillåt en hbt-rörelse på kristen grund att medverka…
Vad beror kyrkans enorma problem med homosexualitet på? En halv handfull obskyra och svårtolkade texter från Bibeln? Nej jag är tveksam om det verkligen bottnar i detta… Jag tror det beror på en rädsla för det man inte förstår eller är van vid och en känsla av tillhörighet – vi och dem – straighta kristna och homosexuella som inte kan vara frälsta…
Jag finner denne utfrysning av homosexuella från kristna sammanhang som ett mycket märkligt fenomen… Speciellt med tanke på att Jesus själv identifierade sig med dåtidens mest utsatta människor – horor och tullindrivare… I det moderna samhället så har många homosexuella fått utstå liknande former av spott och spä från såväl kyrkliga som icke kyrkliga människor… Jesu egna ord ”Vad ni gör för dessa minsta gör ni också för mig.” klingar i mitt inre och jag suckar över mina kristna syskons attityd – Gud får vara dömande och mullrande men att Hen identfierar sig med homosexuella? Där går gränsen – för Gud är iaf inte gay…
Långa dagar och ljuva nätter/ Samuel Varg Thunberg

