Min själs mörka natt III…

Postat den 1 augusti, 2011 av Samuel Varg Thunberg

Jag har tidigare skrivit om att jag går igenom en mörk och svår period i mitt liv just nu… Jag har mest tagit upp mina tankar och tvivel kring min tro och hur jag ser på kyrkan men jag känner att jag måste ta upp, lite kort, mer personliga saker som hänt i mitt liv…

För ungefär ett halvår sedan sa min (ex)fru att hon ville ta ut skilsmässa… Vi hade haft en tung period under det senaste året så beskedet kom inte som någon överraskning… Några detaljer kring våra problem och skilsmässan tänker jag inte ta upp här då det inte vore rättvist mot henne att bara ge min bild av det som hänt…

Jag flyttade in i vårat gästrum och efter ytterligare en månad flyttade jag till Göteborg där en kommunitet tog emot mig med öppna armar… Här bor jag nu sedan drygt fem månader och delar det mesta av livet med åtta kyrkliga syskon…
Den svåraste anpassningen för mig har varit ensamheten på kvällarna – speciellt då jag lagt mig… Ensamheten har då blivit så fysiskt påtaglig…
Och oavsett hur mycket jag har bett till Gud om att ge mig tröst så är Gud ingen fysisk person som kan krama om mig…

Min tilltro till människan har rubbats i sina grundvalar och min Gudstro har tagit sig en rejäl törn…
Ofta drabbas jag utav känslor av otillräcklighet och att inte duga till… Och även om jag upplever en slags grundtrygghet i Guds omsorg om mig så har det varit många sömnlösa nätter med besvikna tårar där jag bett Gud att dra något gammalt över sig…

Gud har dock stannat kvar hos mig – oavsett hur gärna jag velat kasta bort min tro…
Jag kan helt enkelt inte sluta tro… Om detta beror på att religion är ett opium eller om det är så att när Gud väl mött en människa så blir de oskiljaktiga vet jag inte… Det enda jag vet är att trots en extremt smärtsam och mörk period så tror fortfarande jag på människans (och därmed Guds) godhet… Och då känslor över av att ha blivit övergiven, vara otillräcklig och avgrundsdjup sorg har kommit över mig så har mina vänner och min familj funnits där för mig som ett skyddsnät…

Jag är evigt tacksam till kollektivet (speciellt en av Er – du vet vem du är) som på så många sätt räddat mitt liv… Till min familj och mina vänner, som varit ett otroligt stöd för mig, vill jag säga: Jag hade inte klarat det här utan Er… Tack alla!

Så jag vandrar vidare genom min själs mörka natt med ett ljus, i form av hopp och tro på godheten, som leder mig på rätta vägar – Kristi namn till ära…

Nu mörknar min väg

Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,
mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.
Som tiggare står jag, o Gud, vid din port,
och blodrosor växa på stigen jag gått.

(från ”Visor och ballader” av Dan Andersson)




Långa dagar och ljuva nätter/ Samuel Varg Thunberg

Om Samuel Varg Thunberg

Sinnesmagiker och föreläsare.
Det här inlägget postades i ..., Tro. Bokmärk permalänken.

  • Pingback: Twitted by samuelvarg

  • Emilie Nilsved

    Tack för att du som många gånger ser så starkt ut också vågar visa det svaga…
    Ber för dig/er!

  • http://antropomorf.se Dreadnallen

    Tack Samuel,

    för ett öppenhjärtigt och ärligt inlägg som berör på djupet. Som du kanske förstår känner jag igen mig alltför väl i det du verkar gå igenom just nu. Det är när livets verkliga svårigheter drabbar oss, som det blir tydligt det enda som överlever eldstormen är det verkligt tillförlitliga. Att släppa taget om saker som känts pålitliga, men visar sig vara gjorda av hö, halm och strå är en fruktansvärt smärtsam process.

    Många kristna går omkring och tror sig ha ett rikt och avancerat gudsliv, som i själva verket består av ett antal socialt inducerade upplevelser av sammanhang och relation.

    Det kanske låter konstigt från en avfälling som jag – men jag talar från mitt hjärta när jag säger att den enda sanna gudsrelationen är den som finns i ditt eget hjärta. Lyssna där. Bejaka det som händer där. Utsätt tron för varje prövning som ditt hjärta längtar efter. Eller fortsätt sväva i ovisshet.

    Fred & kärlek

  • David Nyström

    Mycket tråkigt att läsa, men tack för att du delar med dig så öppenhjärtigt. Tror alla kristna går igenom troskriser, även om de kan se olika ut, och jag tror det kan vara till hjälp och tröst för många att få veta att de inte är ensamma om sina erfarenheter…

  • http://www.facebook.com/profile.php?id=628126045 Mattias Bååth

    Jag tror inte att man kan aktivt välja bort tro när man väl har den lika lite som man kan helt undvika placeboeffekten bara för att man känner till den. Tron slipper man när hjärnan inte längre behöver den för att förklara den eller de situationer eller fenomen den tidigare används för att förklara.
    Occams rakkniv är främst en omedveten process i någons hjärna som skär bort idéer som saknar användbarhet, du finner nog att din religion är användbar och har en förklarande förmåga fortfarande och då kan du inte aktivt välja att släppa den. Som marx säger i början på opiumcitatet: ”Religion is the [...] heart of a heartless world, and the soul of soulless conditions.” Dess användbarhet har dock ingen bäring på dess sanningsvärde lika lite som opium är en bra lösning bara för att det en att må bra.
    I all välmening.

    Önskar dig allt gott Samuel. Hoppas du mår bättre snart.

    • Cecilia

       ”Tron slipper man när hjärnan inte längre behöver den för att förklara
      den eller de situationer eller fenomen den tidigare används för att
      förklara.”

      Inte riktigt/inte alltid. Det finns också ofta en stark känsla av förhoppning, önskan, om ett liv efter detta.

      • http://www.facebook.com/profile.php?id=628126045 Mattias Bååth

        Ja, rädslan för döden är en starkare komponent i religiös tro ju äldre de troende blir, den kanske tom. räcker för att bilda en sådan tro om man är tillräckligt gammal eller tex. dödssjuk.
        Men jag menade snarare att tron biter sig kvar även om man släpper viljan att tro så länge som man har förklaringsmodeller baserade på sin den. Det är därför man måste aktivt applicera skepticism på alla sina uppfattningar om verkligheten och hoppas på att occams rakkniv gör sitt jobb.

  • Mattias

    Jobbig läsning, men tack för att Du delar med dig av din sorg. Du är innesluten i mina böner..   

  • Anonym

    Riktig tråkigt att höra, Samuel. Samtidigt så befriande ärligt och hoppfullt, vilket gör dig till ett stort föredöme i ”livskunskap” & andlig kamp. Beundransvärt!! Det är som sagt viktigt att inse att man aldrig är ensam med sina funderingar & tvivel, oavsett om man ser till medmänniskor i nuet eller bibliska gestalter. Det är en reell livsingrediens, & kanske även ett drivmedel att fortsätt söka sanningen.

    Lycka till med allt! Du verkar vara stark & ha många underbara människor i din närhet!
    /M

  • Maria/Techniskeptic

    Kramar!

  • http://twitter.com/orsakverkan Pekka S

    Tråkigt att höra Samuel. Men jag är övertygad om att livet kommer att bli ljusare framöver! Tack för din öppenhet.

  • http://amen.se brynte

    Tjena. Beklagar situationen och hoppas att jag själv aldrig behöver hamna där i vårt äktenskap men jag känner igen mycket om det övriga just nu.. Det finns fler kollektiv som gärna tar emot dig om du är i närheten.

  • http://www.facebook.com/people/Gun-Sjödelius/100000130110880 Gun Sjödelius

    Tänker på dig kram moster <3

  • http://twitter.com/annareb Reb & Anna

    Tack för viktigt inlägg! Tänker på dig.

  • http://www.samuelvargthunberg.se Samuel Varg Thunberg

    Tack alla för era varma kommenterar, mail, telefonsamtal, sms, DM, tweets osv!

  • Jonas Nordlander

    Samuel, min vän! Jag hade ingen aning om detta förrän idag. Du finns i mina tankar och böner.

    • http://www.samuelvargthunberg.se Samuel Varg Thunberg

      Tack… Det värmer! Var ganska längesen det här hände nu för min del så nu mår jag rätt bra även om jag har mina deppiga stunder… Men böner uppskattas!

  • Teija Heljeberg

    Tycker du jag är hård om jag säger att det är bra med kriser? Genom dem växer man, speciellt om man, som du, går igenom dem med Gud i sitt liv. Och Gud finns där, även när du ber Honom dra något gammalt över sig. Han tål det. Gud är din Fader, Han älskar dig över allt och vill göra så att du mognar och blir mera människa.
    Det där med ensamheten förstår jag… Jag är också skild och eftersom jag är katolik kan jag inte gifta om mig. Men Gud finns i ensamheten också… eller så kanske Han finns som mest där… oavsett vad vi känner eller anser om saken. Men vi kan vara förvissade om en sak: inget händer som inte Gud vet om och på oss är t.o.m. hårstråna räknade… Gud välsigne dig!

  • Pingback: Min själs mörka natt V – Hemsökt av Maran… | Samuel Varg Thunberg